En rostig traktor, ett flak rovor och en bonde var allt som saknades när Örgyte Idrottssällskap bjöd in till drabbning i söndags. Planen var ett stycke svenskt kulturlandskap utan gräsklippare och det kom såklart att påverka matchbilden. Reguljära passningar i backlinjen förvandlades till oberäkneliga flipperkulor med oönskade konsekvenser som följd. Men Sandarnas tio man starka armé höll tungan någorlunda rätt i mun och lyckades vid flera tillfällen transportera upp bollen genom mittfältet och vidare framåt mot mål. Vid ett par tillfällen också ända in i mål. Men några oönskade händelser på egen planhalva gjorde att matchen länge var mer eller mindre helt jämn.

I andra perioden tog Sandarna tag i spelet med väl avvägda djupledsbollar och några varsamma passningar nertill vänstra hörnflaggan varifrån fina inlägg serverades. En motståndarback tvingades ta till otillåtna metoder vilket ledde till en fast situation i farligt läge. En frispark slogs in, fick slås om och slogs då in igen. Hemmalaget stångades med frenesi och blandade upp det med fint adresserade passningar till det offensiva gardet som dock hade svårt att få in bollen bakom en storspelande sistaman. Vid två tillfällen räddades han dessutom av spelare på mållinjen som med ett benskydd respektive ett pannben fick bort bollen ur hetluften.

Det gröna fältets schack blev i sista perioden mer till en brottningsmatch där Sandarna behöll det grepp man kopplat i mitten av matchen. Ett par vassa kontringar från Sandarnas sida kunde ha spätt på ledningen men när domaren satte pipan till munnen för sista gången var det inte med mer än två måls marginal till godo som SBK rodde hem segern. Närmare rugby än så här hoppas vi att vi inte kommer. Men om vi blir tvungna att göra om det, så vet vi att kämparandan, den har vi i oss.