Det står en kanon och ryker på Djupedals Idrottsplats. Eldröret är fortfarande brännande hett. Den rullades fram någon gång i mitten av tredje perioden i drabbningen mellan Mölnlycke IS och Sandarna BK. Rätt som det var så var den bara där och kanske att någon skrek ”Eld i berget!” eller om det var ett kollektivt sus från publiken innan bollen i en perfekt matematisk båge borrade sig in alldeles inunder det kryss där stolpe möter ribba. Det tog en sekund eller två för att förstå vad som hänt men sedan utbröt vilt jubel. Fullträffen betydde 4-1 för gästerna och därmed också slut på matchen. Sandarna kunde med marginal spela av de sista tio minuterna utan någon större dramatik.

En övertygande seger med andra ord. Mot ett mycket välspelande lag vars mittfälts eleganter likt drillade industrisömmerskor sydde sicksacksömmar mellan backlinje och anfall. Mjuka mottagningar, tvåfotare, rörelse utan boll och fint avvägda passningar på yta. Sådant där som man läser om i instruktionsböcker över hur fotboll ska spelas. Ändå hjälpte det inte. Sandarna krympte kartan, klev upp i rygg och de gånger bollen letade sig nära straffområdet, så gled mittbacken, likt en atomubåt, upp till ytan och bröt i rättan tid. På var sin sida om sig hade han dessutom två glidtacklande hyenor som slet varje ansats på kanterna i stycken.

Den ditresta supporterskaran stod bitvis som isglassar längs bortre långsidan i novemberkylan, men när Sandarna bjöd på modernt omställningsspel med sedvanlig målgörartå x 3 så både tjoades och hurrades det med glada tillmälen och cylinderhattar som for till väders. Summa summarum så var det en helgjuten insats mot ett av stadens bollskickligaste lag. Detta ska nu emellertid inte läsas ut som att våra rödsvarta matadorer blott tillhör något kontrande benknäckargäng. Alls icke! Snarare är kompetensutbudet brett med både basvaror och delikatesser i sortimentet.