Legenden säger att de en gång i tiden var halvtidsbrandmän, elektriker, rörmokare och målare. De kunde byta en säkring eller släcka en brand på förmiddagen för att några timmar senare städa av ett europeiskt storlag på Nya Ullevi. Det är andra tider nu. Talanger handplockas, skolas, drillas till attraktiva produkter på en marknad som kan vara villig att betala hundratals miljoner för en lovande tonåring. Nio blåvita akademiledamöter av just det slaget stod idag redo på Gröna Vallen när domaren prick klockan 15 blåste igång matchen mot Sandarna BK. Ett framåtlutat Sandarna som från start satte hög press. Så pass hög att den änglalika backlinjen skickade ut några till synes enkla bollar över sidlinjen. Förklaringen stavas tidsnöd. De hann helt enkelt inte att spela upp bollen som de önskade. Ändå förfogade de över merparten av bollinnehavet och som en följd av det, skapade de även de farligaste chanserna. Men efter en så kallad tilltrasslad situation i IFK:s straffområde hamnade bollen till slut naturligtvis framför den notoriske. Och som en återfallsförbrytare av värsta slag som bara inte kan låta bli att upprepa sig, så satte han dit en sedvanligt vältajmad fot. 1-0 stod sig till paus.
En röst i massan talade om publikrekord med borte långsidans siluetter som en kylslagen poliskonfrontation utan slut. Dessa staffagefigurer fick se en snabb kvittering. Och ett än snabbare ledningsmål för gästerna som blott behövde fyra minuter för att vända på steken. Vid det laget hade inte mycket mer behövts för att idrottsföreningen kamraterna skulle fått momentum, fått fatt i dirigentpinnen, satt sig i förarsätet eller om man så vill, tagit över matchen. Men ett rödsvart kombinationsspel, inkluderande ett varsamt inlägg från hörnflaggan och en påpasslig mittfältare på rätt ställe, fick vågskålarna att åter ställa sig så där alldeles perfekt i harmoni med alltet. Det var heller inte orättvist.
Tredje perioden var inget för nervsaga. Till och med de fragmentariska minnesbilder som så här i efterhand kan frammanas, kan få både förmak och klaffar i kroppens viktigaste organ ur balans. Kanske att man för detta kan skuldbelägga hemmalagets coacher som beslutade om ett par taktiska förändringar inför de sista tjugofem. En rockad i försvaret och förmaningar om en mildare press gav bortalaget de där extra tiondelarna som ett lag av allsvensk maratontabell-kaliber absolut inte bör bjudas på. Plötsligt väggade de sig fram, skapade ytor, vände och vred på motståndare som inte hann fram och när de satte trean så var det väl knappt någon som blev förvånad. Men hemmalaget samlade sig än en gång, återgick till ursprungsplanen, slängde in mer kol i ugnarna och fick igång aggregaten igen. Symptomatiskt nog så var det också innermittfältets trio - maskinens järnlunga - som vann boll, krånglade sig fram och tryckte dit 3-3-målet.
Vad som sedan hände kan nog bäst förklaras med ordet bollbana. En ung människa, född någon på 2000-talet, kallar det tydligen knuckleball. Vi äldre saknar nog ett precist vokabulär för det där, men bollens väg från fot till mål blir oförutsägbar och för målvakten mycket svårbedömd. Och det som alltså knappt kan uttryckas i ord skedde i 65:e minuten. Sandarnas högerback vann bollen exakt på mittlinjen, avancerade fram några meter innan . . ja, det är lättare att tala om det som skedde efteråt. Då stod det 4-3 och säkert var det en och annan Majornabo som öppnade ett fönster och undrade vad som stod på.
Trots ihärdig press från bortalaget och en avgörande räddning av den precis i tid influgne fantomen mellan stolparna, redde Sandarna ut stormen och vann matchen. Resultatet till trots, bör inte gästerna ta det alltför hårt. De föll med flaggan i topp i en välspelad drabbning präglad av hög intensitet från matchens första minut till dess sista. Och det råder inget tvekan om att Blåvitt är ett bra lag. De är de verkligen. De är näst bäst i stan.
