Sandarna BK P12 är ett ambitiöst gäng grabbar med stort intresse för fotboll. Vi tränar tre gånger i veckan med matcher på helgen. Om ni skulle vara intresserade att prova att träna med oss, vänligen kontakta någon av ledarna. Träningstiderna sker på Gröna Vallen.

Mån  18:30 - 20:00

Ons  18:00 - 19:30

Fre   16:30 - 18:00

Ledare

Johan Eriksson        johan.giggs@hotmail.com                      0707584520

Kristoffer Thorn      kristoffer.thorn@gmail.com                   0728889191

Reza Shirtavani       shirtavani@gmail.com                              0704784843

Andreas Siesing      andreas.siesing@auctionet.com

En knapp meter under taket i Sandarna BK:s klubbstuga löper en hylla längs väggarna. Alla som har spenderat en del tid i lokalen (västar ska hämtas, fotbollar ska låsas in, möten ska uthärdas och en del pingis ska numera också spelas) har sett pokalerna och bucklorna där. Några är stora, de flesta något mindre och så gott som alla är oputsade. De allra äldsta är från 40-talet och utförda i brons av Guldsmeds Aktiebolaget (en välrenommerad tillverkare med särskrivet firmanamn). Nu är det dags att göra plats för en ny trofé. Föga förvånande är klubbens P12:or - ett lag som alltmer tycks ha det där skimret över sig som brukar utmärka en så kallad gyllene generation - som svarar för förvärvet. Under det nya årets första helgdagar tog de hem Nordic Cup efter ett straffdrama som inte ens hade kunnat diktats upp i Hollywood.

Fem matcher krävdes. På pappret såg starten tuff ut med förhandsfavoriten Frölunda som initial motståndare. Dessa överraskade med att sprida långbollar över Sandarnas planhalva. Teknisk fotboll utgick och ersattes av luftburen anfallsfotboll. Efter en notorisk målgörarfot slutade matchen 1-0 till de rödsvarta. Samma kväll följde de upp med ytterligare en seger. Denna gång mot Velebit som försökte ta sig fram i turneringen medelst gladfotboll. Sandarna svarade med hög press, helgjuten backlinje och två notoriska avslut innan Velebit strax före slutet reducerade till 1-2. Sandarna hade överbelastat mot ena hörnflaggan vilket lett till ett fritt läge utanför straffområdet och därefter ett perfekt avslut invid ena stolproten. Men två segrar gav råg i ryggen, lugn och ro i tränarstaben och antagligen också en god natts sömn för truppen som redan efterföljande dag hade schemalagd drabbning kl 10.15. Vid det klockslaget väntade Sävedalen som fem sekunder in i matchen tvingades se på när Sandarnas patenterade avsparks-glitch (den kallas så) med briljant precision i alla utföranden resulterade i 1-0. En ledning som kvitterades i slutminuterna efter en utdömd straffspark som aldrig borde eller ens kunnat liknas vid något som ens rimmar på ordet straff. Scenariot upprepade sig i den efterföljande matchen mot Surte när bortalagets energiska anfallare snubblade sig till en straff som han själv skickade in och gav de svartklädda en smula hopp. De behövde nämligen en seger för att gå om Sandarna i tabellen och knipa finalplatsen. Men matchen slutade 1-1 och Sandarna kunde därmed förbereda sig mot en avgörande fajt med ett välbekant gäng från Hisings-Backa FC.

Den matchen blåstes i gång strax innan kl 19 på söndagkvällen inför fullsatta läktare på Serneke Arena. Om stämningen dessförinnan hade sjudit bland supportrarna så kokade det redan matchens första minut på det härligaste sätt bland åskådarna. Och de fick uppleva en nervpärs som trots öppna lägen och en boll i stolpen inte bjöd på något mål. Straffläggning således. Sandarna målade. Hisings-Backa gjorde detsamma efter att Sandarnas siste man fått handskarna på bollen. Sedan målade Sandarna igen innan Hisings-Backa slog sin i stolpen som på allra olyckligaste vis bjöd på en retur på vår målvaktshjälte och in i mål. Efter den motgången missade Sandarna sin tredje straff och då var det knappt att man orkade med mer. Men från domaren kom beskedet att den behövde slås om. En mental hårddisk nollställdes och när man vågade titta igen så låg bollen i målet. Matchens sista straff slogs i målvaktens högra hörn. Men den nådde aldrig dit. Han som äter de där fasta situationerna till frukost hann såklart dit före. Sedan bröt allt löst. Och när man trodde att firandet var över fick den glidtacklade virvelvinden på mittfältet pris som turneringens spelare.

När året har gått så långt att solen bjuder på lite mer värme så ser man en man sitta utanför klubbstugan. Ibland har han koncentrationen riktad ner i en bok, ibland i ett korsord. En mugg kaffe syns närmast alltid på en armlängds avstånd. Någon gång emellanåt kan man se honom utföra kroppsövningar för att hålla sig alert. Han har suttit så i många år. I flera decennier faktiskt. Och skulle ni någon gång passera förbi så kan ni väl stanna till och be att få se den där pokalen som P12:orna spelade hem. Den står någonstans på hyllan bland de andra historiska minnesmärkena.

Sandarnas BK p12 startar året 2025 med att spela i Nordic cup. Vi har spelat 4 spännande gruppspelsmatcher mot bra lag ifrån Göteborgsregionen. I Nordic cup har många bra spelare spelat i historien och nu kan vi räkna in våra spelare i den för vi har gått obesegrade genom gruppspelet. Detta med ett bra försvarsspel och med en målskytt av rang. Vi har endast släppt in tre mål och dessutom två av dem på tveksamma straffar. Efter en gastkramande straffläggning i finalen som vi gick segrande ifrån sån kan man kanske höra jublet ända till våra kvarter. En bra grund att stå på inför resten av säsongen med träningar, cuper och seriespel. Kanske blir Gothia cup ändå den stora händelsen för spelarna iår

Johan

De minsta barnen brukar stå i fönstren och titta efter honom. Deras andedräkt mot frostrosiga rutor. De har hört berättelserna om hans släde som kommer farande över himlavalvet, någon gång runt natten mot den 24:e, eller kanske på självaste julaftonskvällen. Men i år kom han tidigt. Inte en enda flinga snö hade virvlat ner på Gröna vallen då en trofast hemmapublik och en initialt rätt högljudd bortaklack, fick uppleva en paketutdelning flera dagar före dopparedan. Sandarna BK fick dessvärre ta emot en iskall present redan efter bara några minuter. Återigen var det en hörna som ställde till det. Ett par filttofflor till rensningar gav ett halvdant läge som i oredan ledde till 0-1. En viss oro såg ut att sprida sig innan hemmalaget kunde arbeta sig in i matchen. Emellertid utan att det först ledde till någonting i målprotokollet. Bollen ville helt enkelt inte in. Men 1-1-målet var å andra sidan värt att vänta på. Den välförtjänta kvitteringen var en njutning av den ständigt stormkokande innermittfältaren vars vänsterfot från långt håll adresserade bollen i bortre gaveln.

Andra perioden blev en lättsammare historia där Sandarna tog över alltmer och förlade händelserna till motståndarlagets planhalva. Lerum hade svårt att få fatt i bollen och deras anfallare omhändertogs vänligt men bestämt av backlinjen som tillsammans med en släpande mittfältare städade rent framför eget straffområde. Islossningen kom dock inte förrän den notoriske, med en dribblingsekvation som egentligen inte borde gå ihop, stickade sig fram från hörnflaggan in mot mål så att Lerumsspelarna såg ut som aviga och räta maskor i en mössa som aldrig vill bli klar. Av bara farten fyllde de rödsvarta på i målprotokollet men släppte också in ett precis innan paus.

4-2 hade kunnat bli 4-3 i inledningen av den sista perioden men den här berättelsen handlar ju om när julen kom tidigt till Majorna. Då kan det tillåtas lite spänning, men känslan får inte gå över i ett obehag. Och så blev det heller inte. Än en gång höjde Sandarna BK tempot i matchens sista tredjedel. Kanske är det viljan, kanske är det lungkapaciteten som gör att niomannaarmén så sällan går på knäna när säcken ska knytas ihop. Det blev 5-2 och det blev 6-2. Mer än så behövdes inte i årets sista match. Vi går in i 2025 med ett vinnande lag. Ett lag som vill framåt, som också tar sig framåt och som kan konsten att göra mål. Att laget sedan har en målvakt som äter straffsparkar till frukost, det gör inte saken sämre direkt.

Nu hänger vi matchtröjorna på tork, sätter en kanna glögg på spisen och kanske, kanske att några av oss ställer oss vid ett vid fönster bitet av frostrosor i hopp om att ändå få en skymt av honom.

God jul från sidlinjen.

Legenden säger att de en gång i tiden var halvtidsbrandmän, elektriker, rörmokare och målare. De kunde byta en säkring eller släcka en brand på förmiddagen för att några timmar senare städa av ett europeiskt storlag på Nya Ullevi. Det är andra tider nu. Talanger handplockas, skolas, drillas till attraktiva produkter på en marknad som kan vara villig att betala hundratals miljoner för en lovande tonåring. Nio blåvita akademiledamöter av just det slaget stod idag redo på Gröna Vallen när domaren prick klockan 15 blåste igång matchen mot Sandarna BK. Ett framåtlutat Sandarna som från start satte hög press. Så pass hög att den änglalika backlinjen skickade ut några till synes enkla bollar över sidlinjen. Förklaringen stavas tidsnöd. De hann helt enkelt inte att spela upp bollen som de önskade. Ändå förfogade de över merparten av bollinnehavet och som en följd av det, skapade de även de farligaste chanserna. Men efter en så kallad tilltrasslad situation i IFK:s straffområde hamnade bollen till slut naturligtvis framför den notoriske. Och som en återfallsförbrytare av värsta slag som bara inte kan låta bli att upprepa sig, så satte han dit en sedvanligt vältajmad fot. 1-0 stod sig till paus.

En röst i massan talade om publikrekord med borte långsidans siluetter som en kylslagen poliskonfrontation utan slut. Dessa staffagefigurer fick se en snabb kvittering. Och ett än snabbare ledningsmål för gästerna som blott behövde fyra minuter för att vända på steken. Vid det laget hade inte mycket mer behövts för att idrottsföreningen kamraterna skulle fått momentum, fått fatt i dirigentpinnen, satt sig i förarsätet eller om man så vill, tagit över matchen. Men ett rödsvart kombinationsspel, inkluderande ett varsamt inlägg från hörnflaggan och en påpasslig mittfältare på rätt ställe, fick vågskålarna att åter ställa sig så där alldeles perfekt i harmoni med alltet. Det var heller inte orättvist.

Tredje perioden var inget för nervsaga. Till och med de fragmentariska minnesbilder som så här i efterhand kan frammanas, kan få både förmak och klaffar i kroppens viktigaste organ ur balans. Kanske att man för detta kan skuldbelägga hemmalagets coacher som beslutade om ett par taktiska förändringar inför de sista tjugofem. En rockad i försvaret och förmaningar om en mildare press gav bortalaget de där extra tiondelarna som ett lag av allsvensk maratontabell-kaliber absolut inte bör bjudas på. Plötsligt väggade de sig fram, skapade ytor, vände och vred på motståndare som inte hann fram och när de satte trean så var det väl knappt någon som blev förvånad. Men hemmalaget samlade sig än en gång, återgick till ursprungsplanen, slängde in mer kol i ugnarna och fick igång aggregaten igen. Symptomatiskt nog så var det också innermittfältets trio - maskinens järnlunga - som vann boll, krånglade sig fram och tryckte dit 3-3-målet.

Vad som sedan hände kan nog bäst förklaras med ordet bollbana. En ung människa, född någon på 2000-talet, kallar det tydligen knuckleball. Vi äldre saknar nog ett precist vokabulär för det där, men bollens väg från fot till mål blir oförutsägbar och för målvakten mycket svårbedömd. Och det som alltså knappt kan uttryckas i ord skedde i 65:e minuten. Sandarnas högerback vann bollen exakt på mittlinjen, avancerade fram några meter innan . . ja, det är lättare att tala om det som skedde efteråt. Då stod det 4-3 och säkert var det en och annan Majornabo som öppnade ett fönster och undrade vad som stod på.  

Trots ihärdig press från bortalaget och en avgörande räddning av den precis i tid influgne fantomen mellan stolparna, redde Sandarna ut stormen och vann matchen. Resultatet till trots, bör inte gästerna ta det alltför hårt. De föll med flaggan i topp i en välspelad drabbning präglad av hög intensitet från matchens första minut till dess sista. Och det råder inget tvekan om att Blåvitt är ett bra lag. De är de verkligen. De är näst bäst i stan.

En match mitt i December med plus grader och bra väder alltså inget att klaga på inför dagens drabbning. Publiken fick se en välspelande och spännande match mellan två lag som försökte spela ett passningsspel hela vägen fram till mål. När sista sparken slogs som gav det avgörande 6-5 kom jublet från hemmalaget och den tappra publiken vid sidan som oxå fick agera som VAR domare med bravur.

Bägge lagen spelade ett likvärdigt spel med hög press som gav utdelning för lagen när motståndarna försökte spela upp bollen från målvakten i början av matchen. Sandarna hade mer boll under den större delen av matchen men Lerum hade fina kontringar som ledde till bra lägen och en del offside avblåsningar. Publiken fick se fina kombinationer som ledde till bra skottlägen några utanför några med målvaktsräddningar men tillslut gav det utdelning för bägge lagen. Båda lagen hade ledningen i omgångar men inför tredje ledde Sandarna med 4-3. I början av tredje perioden blåste domaren straff som målvakten räddade snyggt men tyvärr får Lerum skjuta om straffen och den går in. Ett ställningskrig till slutsignalen ljuder över Gröna vallen med ett mål i slutminuten av hemmalaget.

29 november 1969. Ett datum kanske inte så många kommer ihåg. Men för tv-sänd fotboll skulle det komma att betyda en hel del. Allt började dock med en rävjakt två år tidigare. Den svenske tv-reporten Lars-Gunnar Björklund hade åkt över till de brittiska öarna för ett reportage om deras högre ståndsnöjen. Ett utbrott av mul- och klövsjuka ledde emellertid till att Björklund fann sig sittande på White Heart Lane. Där och då kom han på idén att sända engelsk ligafotboll i svensk television. Strax innan advent, 1960-talets sista år var det premiär. Och under drygt två och ett halvt decennium skulle svenska män (ja, nästan uteslutande män) parkera på lördagseftermiddagarna framför grovt tillyxade figurer som sprang, sparkade och skrek om vartannat. Efter 90 minuter slutade matcherna 1-1. Eller 0-0 om det särskilt tillknäppt. Oavsett väderlek framförde de 22 kombattanterna sitt kärva skådespel även om det var tvunget att framföras i lervälling eller på frusen mark.

Ovanstående kan tyckas blott vara ett vykort från en svunnen tid. Ett tvärsnitt ur ett folkhem som inte längre finns. Men det är lika fullt ut en detaljritning av IF Västers fotbollsfilosofi. Enligt gängse terminologi stavas denna tjongfotboll. Och precis den Tipsextra-taktiken bjöds vi på idag. Långa bollar. Höga bollar. En del skeva bollar och så de där riktigt långa bollarna. Eftersom de flesta av oss emellertid suttit där framför våra tjock-tv-apparater så kom Sandarna BK förberedda med bollspelande backar, ett aggressivt pirayastim på mitten plus två revolvermän längst fram. De rödsvarta kontrollerade också den första kvarten innan de chockerades två gånger om av två mål som egentligen aldrig borde kommit till.

Fortsätt bara, löd budskapet i den första periodpausen. Och på den inslagna vägen passade och väggade sig bortalaget nästan ända fram fram till straffområdet. Där tog det stopp mot ett tätbelfolkat försvar som stundom bestod av sex man. Mitt i pressen fick hemmalaget en kontring och en stolpe var allt som skilde ett drama med lyckligt slut, från att en nattsvart ridå skulle dras ner över Önneredsplan.

Budskapet inför tredje var även det positivt. En kollektiv näve knöts i en lika kollektiv byxficka och spelarna klev ut på plan som ett lag. Chanserna blev fler även om också spelet blev sämre. Fler långbollar från båda håll gjorde att Tv-historien gjorde sig påmind. Men så kom det där läget och så togs det där avslutet. I bortre. Till höger om den väldige mellan stolparna. Och sedan gick av bara farten. Den notoriske, som mestadels glidit runt som ett gammalt slottsspöke under större delen av matchen gav sig ett själv ett läge och då vet man lika säkert som amen i kyrkan att det är mål. 2-2 och sedan en frispark. Kanske stod målvakten fel. Kanske var muren för långt åt ena sidan. Men när den satt som skottet från en älgstudsare i gaveln, ja då hade man ju önskat att Lars-Gunnar Björklund hade kommenterat det hela.

En klassisk barockopera är ett pompöst skådespel med stora åthävor och ett intrikat scenmaskineri där förvecklingarna och dramatiken nästan alltid slutar i tragedi. Handlingen är som regel okomplicerad. Som publik vet man vem man ska ta till hjärtat och vem man inte kan lita på. I kväll fick vi se just en sådan föreställning i tre akter med ett slut närmast obarmhärtigt för hemmalagets drabanter. För andra kvällen i rad ställdes Sandarna BK mot Älvsborgs FF. Denna gång på Påvelunds Idrottsplats, en arena som vilken pudrad hovdam som helst från 1600-talet hade uppskattat.

Inledningen blev stram med tillknäppt spel och måttligt till inget att göra för målvakterna. Mittfältet, som skulle komma att bli ett skeppsbrott, påminde initialt om ett flipperspel där bollen stundtals for omkring utan att någon fick styr på den. Då och då hittade Älvsborg en fristående spelare som relativt ostört kunde driva upp fem, tio meter och skapa tryck utan att komma allt för nära ett farligt avslut. Ett par lättvindigt blåsta frisparkar strax utanför straffområdet var det närmsta hemmalaget kom ett ledningsmål i en period som alltmer vägde över till Sandarnas favör. Till andra perioden hade den rödsvarta besättningen täppt till dammluckorna och kanske som ett resultat av det, kom så också det förlösande målet. För dramatikens bästa men till förtret för bortalaget kallduschade dock de blå in en kvittering innan gästernas vänsterback fyrade av en frispark som betydde 2-1. Där och då trodde nog en och annan att den skulle få betydelse, bli avgörande rent av. Men se, det tillät inte regin den här aftonen.

I sista pausvilan flyttades det magneter på taktiktavlan, önskvärda löpvägar påtalades och så stuvades det om med några nya roller. Fyra rödsvarta innermittfältare fick dela på tre platser. En av dem (kan vi i denna berättelse kalla honom för Barberaren i Sevilla?) slog passningar i rumstempererat smör medan de övriga låg och guppade som tre havsminor från andra världskriget. Minsta kontakt med motståndarna så smällde det. Och efter ytterligare en dusch av det där obehagliga slaget så inleddes det som med operaterminologi benämns final. Bortalagets backlinje spelade sig lättvindigt förbi pressen och när de nådde mittlinjen, då kom plötsligt löpningarna på magneters vis. 2-2 blev 3-2 och snart också 4-2. När Sandarna skickade in 5-2 i hemmamålvaktens vänstra gavel, då sjönk Älvsborgs fyrmastade mittfält till botten, sargat och slutkört. Två ytterligare mål strax innan full tid gjorde läget än mer förtvivlat. Men, det är ju ett sådant slut som konstformen kräver.   

Slår man upp ordet mirakel i en vanlig ordbok får man en kortfattad redogörelse för en oväntad och uppseendeväckande händelse som inte kan förklaras med enbart naturliga skeenden. Och de åskådare som denna ovanligt sena kväll (matchstart 20.00) hade tagit sig till Hagenplan fick uppleva något som utan tvekan kan sägas vara utöver det vanliga. Men det höll först på att inte bli något alls. Novemberfrosten glittrade i konstgräset. Förrädisk i sin skönhet men direkt hälsovådlig för alla utan dubbar under skorna. Domaren gjorde en svepande gest med sulan mot underlaget, riktade en tumme upp till respektive stab och satte sen pipan till munnen.

Matchens första 25 minuter bjöd inte på många chanser. Sandarna rullade boll i backlinjen men hade svårt framåt och var stundtals tillbakapressat av ett framåtlutat Älvsborg som dock inte lyckades komma till avslut. Den glashala planen förlät inga halvdana passningar och många var de bollar som for ut till inkast eller inspark. 0-0 med in till paus var inte mycket att säga om. I andra perioden ledde en olycklig felpass till en omställning som överrumplade bortalagets försvar och efter två försök fick de blåklädda hemmaspelarna utdelning. Det hade kunnat bli mer men med marginalerna på rätt sida och ett par rensningar i rätt tid så stod sig resultatet perioden ut. Sandarna hade då flyttat upp spelet något men utan att få så mycket uträttat framåt.

Sista perioden började på sämsta tänkbara sätt. En tveksamt blåst hörna och en hönsgård till straffområde och så stod det 2-0. Inte speciellt rättvist men heller inte orättvist. I den stunden var det svårt att hysa hopp, att känna tilltro, att orka helt enkelt. Tankarna ville fara iväg. Och för er som var där och som kanske lyfte blicken mot Yngve Rasmussens faluröda kyrkobyggnad uppe på kullen, kände ni något då? Den ligger där som en lada för sina församlingsmedlemmar, uppförd i nationalromantisk stil, med sitt kopparklädda torn som denna kväll sköt rakt upp i det där beckmörka lågtrycksjoket som tydligen har glidit in från Tyskland. Var det någon som kände på sig något? Någon som blev förvarnad? Varslad eller uppmärksammad på att något stort var i görningen? Ingen i Älvsborg var i alla fall beredd på vad som komma skulle.

Med knappa tio minuter kvar att spela fick Sandarna en hörna. Den slogs med knorr och möttes av vårt mittfältslokomotiv som vet att använda både insidan och utsidan av pannan. Minuten senare var det kvitterat. En klassisk förvirring framför hemmamålvakten och så stod det plötsligt 2-2. Det hade kunnat räcka. Det hade varit nog. Men Älvsborgs spelare hade vid det laget fått feber och påminde mer om makliga sanatoriepatienter på väg in till fel rum än de strukturerade kämpar de uppträtt som under matchens första 70 minuter. Ett vänsterskott, en målvaktsretur och ja, även om man inte tror på något definierat högre, så visst var det lite av ett gudomligt ingripande i den där bredsidan som betydde 2-3?

Bach driver upp bollen, spelar till Mozart, får tillbaka den, lägger ut den till Haydn på kanten som slår in den till Schubert, skott! Målvakten räddar men på returen är Beethoven påpassligt där och sätter dit den. Ja, ungefär så såg det faktiskt ut stundtals på Gröna Vallens nya konstgräs. I orkesterdiket stod hemmalagets kapellmästare och behövde inte göra mycket mer än att hålla takten. Där har ni ingressen till en samba som både började och slutade i dur.

Förutsättningarna var följande: Askim gästade Majorna för andra gången på kort tid och Sandarna hade blandat och gett i leken så att mittfältare blivit backar, backar yttrar och när det kom till anfallet så var det flera förmågor som fick prova på den positionen. Den ende på ”rätt” plats var målvakten. Och han bidrog med en hel del. Askim inledde med en press som en lektor i musik mycket väl kunde ha beskrivit som dolcissimo, det vill säga av det mjukare slaget. Således kunde backlinje med målvakten som tvåfotat ankare spela upp bollen på bästa sätt. Några väggpass satte fart på det hela och skapade ytor på kanterna och oreda i motståndarlaget. Därpå följde mål och sedan signal för paus.

Inför andra perioden hade det uppenbarligen konfererats i bortalaget. Det renderade i ökad stress hos Sandarna, mål bakåt men också framåt då Askims backar blev en aning övermodiga. Domaren antecknade målskyttar stup i ett och hade det inte varit för hans ilsket rosa överdel hade man kunnat ta honom för en parkeringsvakt från ett av kvarterets mest angelägna privata bolag. Men han lyfte blicken och blåste helt korrekt straff när en rödsvart virvelvind for igenom ett försvar på hälarna men brottades ner precis innan avslut.

En liten taktisk förändring (affettuoso Johan!) i paus betydde att de sista 25 minuterna kom att de likna de första 25. Ni vet, Bach till Mozart och så vidare. Vad det sen slutade var det knappt någon som visste. Seger blev det med muntra miner hos både publik, spelare och lagledning. Om ni inte var där men vill se hur det gick till så finns fem baljor att beskåda i föräldrachatten.