Slår man upp ordet mirakel i en vanlig ordbok får man en kortfattad redogörelse för en oväntad och uppseendeväckande händelse som inte kan förklaras med enbart naturliga skeenden. Och de åskådare som denna ovanligt sena kväll (matchstart 20.00) hade tagit sig till Hagenplan fick uppleva något som utan tvekan kan sägas vara utöver det vanliga. Men det höll först på att inte bli något alls. Novemberfrosten glittrade i konstgräset. Förrädisk i sin skönhet men direkt hälsovådlig för alla utan dubbar under skorna. Domaren gjorde en svepande gest med sulan mot underlaget, riktade en tumme upp till respektive stab och satte sen pipan till munnen.

Matchens första 25 minuter bjöd inte på många chanser. Sandarna rullade boll i backlinjen men hade svårt framåt och var stundtals tillbakapressat av ett framåtlutat Älvsborg som dock inte lyckades komma till avslut. Den glashala planen förlät inga halvdana passningar och många var de bollar som for ut till inkast eller inspark. 0-0 med in till paus var inte mycket att säga om. I andra perioden ledde en olycklig felpass till en omställning som överrumplade bortalagets försvar och efter två försök fick de blåklädda hemmaspelarna utdelning. Det hade kunnat bli mer men med marginalerna på rätt sida och ett par rensningar i rätt tid så stod sig resultatet perioden ut. Sandarna hade då flyttat upp spelet något men utan att få så mycket uträttat framåt.

Sista perioden började på sämsta tänkbara sätt. En tveksamt blåst hörna och en hönsgård till straffområde och så stod det 2-0. Inte speciellt rättvist men heller inte orättvist. I den stunden var det svårt att hysa hopp, att känna tilltro, att orka helt enkelt. Tankarna ville fara iväg. Och för er som var där och som kanske lyfte blicken mot Yngve Rasmussens faluröda kyrkobyggnad uppe på kullen, kände ni något då? Den ligger där som en lada för sina församlingsmedlemmar, uppförd i nationalromantisk stil, med sitt kopparklädda torn som denna kväll sköt rakt upp i det där beckmörka lågtrycksjoket som tydligen har glidit in från Tyskland. Var det någon som kände på sig något? Någon som blev förvarnad? Varslad eller uppmärksammad på att något stort var i görningen? Ingen i Älvsborg var i alla fall beredd på vad som komma skulle.

Med knappa tio minuter kvar att spela fick Sandarna en hörna. Den slogs med knorr och möttes av vårt mittfältslokomotiv som vet att använda både insidan och utsidan av pannan. Minuten senare var det kvitterat. En klassisk förvirring framför hemmamålvakten och så stod det plötsligt 2-2. Det hade kunnat räcka. Det hade varit nog. Men Älvsborgs spelare hade vid det laget fått feber och påminde mer om makliga sanatoriepatienter på väg in till fel rum än de strukturerade kämpar de uppträtt som under matchens första 70 minuter. Ett vänsterskott, en målvaktsretur och ja, även om man inte tror på något definierat högre, så visst var det lite av ett gudomligt ingripande i den där bredsidan som betydde 2-3?