En klassisk barockopera är ett pompöst skådespel med stora åthävor och ett intrikat scenmaskineri där förvecklingarna och dramatiken nästan alltid slutar i tragedi. Handlingen är som regel okomplicerad. Som publik vet man vem man ska ta till hjärtat och vem man inte kan lita på. I kväll fick vi se just en sådan föreställning i tre akter med ett slut närmast obarmhärtigt för hemmalagets drabanter. För andra kvällen i rad ställdes Sandarna BK mot Älvsborgs FF. Denna gång på Påvelunds Idrottsplats, en arena som vilken pudrad hovdam som helst från 1600-talet hade uppskattat.

Inledningen blev stram med tillknäppt spel och måttligt till inget att göra för målvakterna. Mittfältet, som skulle komma att bli ett skeppsbrott, påminde initialt om ett flipperspel där bollen stundtals for omkring utan att någon fick styr på den. Då och då hittade Älvsborg en fristående spelare som relativt ostört kunde driva upp fem, tio meter och skapa tryck utan att komma allt för nära ett farligt avslut. Ett par lättvindigt blåsta frisparkar strax utanför straffområdet var det närmsta hemmalaget kom ett ledningsmål i en period som alltmer vägde över till Sandarnas favör. Till andra perioden hade den rödsvarta besättningen täppt till dammluckorna och kanske som ett resultat av det, kom så också det förlösande målet. För dramatikens bästa men till förtret för bortalaget kallduschade dock de blå in en kvittering innan gästernas vänsterback fyrade av en frispark som betydde 2-1. Där och då trodde nog en och annan att den skulle få betydelse, bli avgörande rent av. Men se, det tillät inte regin den här aftonen.

I sista pausvilan flyttades det magneter på taktiktavlan, önskvärda löpvägar påtalades och så stuvades det om med några nya roller. Fyra rödsvarta innermittfältare fick dela på tre platser. En av dem (kan vi i denna berättelse kalla honom för Barberaren i Sevilla?) slog passningar i rumstempererat smör medan de övriga låg och guppade som tre havsminor från andra världskriget. Minsta kontakt med motståndarna så smällde det. Och efter ytterligare en dusch av det där obehagliga slaget så inleddes det som med operaterminologi benämns final. Bortalagets backlinje spelade sig lättvindigt förbi pressen och när de nådde mittlinjen, då kom plötsligt löpningarna på magneters vis. 2-2 blev 3-2 och snart också 4-2. När Sandarna skickade in 5-2 i hemmamålvaktens vänstra gavel, då sjönk Älvsborgs fyrmastade mittfält till botten, sargat och slutkört. Två ytterligare mål strax innan full tid gjorde läget än mer förtvivlat. Men, det är ju ett sådant slut som konstformen kräver.