29 november 1969. Ett datum kanske inte så många kommer ihåg. Men för tv-sänd fotboll skulle det komma att betyda en hel del. Allt började dock med en rävjakt två år tidigare. Den svenske tv-reporten Lars-Gunnar Björklund hade åkt över till de brittiska öarna för ett reportage om deras högre ståndsnöjen. Ett utbrott av mul- och klövsjuka ledde emellertid till att Björklund fann sig sittande på White Heart Lane. Där och då kom han på idén att sända engelsk ligafotboll i svensk television. Strax innan advent, 1960-talets sista år var det premiär. Och under drygt två och ett halvt decennium skulle svenska män (ja, nästan uteslutande män) parkera på lördagseftermiddagarna framför grovt tillyxade figurer som sprang, sparkade och skrek om vartannat. Efter 90 minuter slutade matcherna 1-1. Eller 0-0 om det särskilt tillknäppt. Oavsett väderlek framförde de 22 kombattanterna sitt kärva skådespel även om det var tvunget att framföras i lervälling eller på frusen mark.

Ovanstående kan tyckas blott vara ett vykort från en svunnen tid. Ett tvärsnitt ur ett folkhem som inte längre finns. Men det är lika fullt ut en detaljritning av IF Västers fotbollsfilosofi. Enligt gängse terminologi stavas denna tjongfotboll. Och precis den Tipsextra-taktiken bjöds vi på idag. Långa bollar. Höga bollar. En del skeva bollar och så de där riktigt långa bollarna. Eftersom de flesta av oss emellertid suttit där framför våra tjock-tv-apparater så kom Sandarna BK förberedda med bollspelande backar, ett aggressivt pirayastim på mitten plus två revolvermän längst fram. De rödsvarta kontrollerade också den första kvarten innan de chockerades två gånger om av två mål som egentligen aldrig borde kommit till.

Fortsätt bara, löd budskapet i den första periodpausen. Och på den inslagna vägen passade och väggade sig bortalaget nästan ända fram fram till straffområdet. Där tog det stopp mot ett tätbelfolkat försvar som stundom bestod av sex man. Mitt i pressen fick hemmalaget en kontring och en stolpe var allt som skilde ett drama med lyckligt slut, från att en nattsvart ridå skulle dras ner över Önneredsplan.

Budskapet inför tredje var även det positivt. En kollektiv näve knöts i en lika kollektiv byxficka och spelarna klev ut på plan som ett lag. Chanserna blev fler även om också spelet blev sämre. Fler långbollar från båda håll gjorde att Tv-historien gjorde sig påmind. Men så kom det där läget och så togs det där avslutet. I bortre. Till höger om den väldige mellan stolparna. Och sedan gick av bara farten. Den notoriske, som mestadels glidit runt som ett gammalt slottsspöke under större delen av matchen gav sig ett själv ett läge och då vet man lika säkert som amen i kyrkan att det är mål. 2-2 och sedan en frispark. Kanske stod målvakten fel. Kanske var muren för långt åt ena sidan. Men när den satt som skottet från en älgstudsare i gaveln, ja då hade man ju önskat att Lars-Gunnar Björklund hade kommenterat det hela.