De minsta barnen brukar stå i fönstren och titta efter honom. Deras andedräkt mot frostrosiga rutor. De har hört berättelserna om hans släde som kommer farande över himlavalvet, någon gång runt natten mot den 24:e, eller kanske på självaste julaftonskvällen. Men i år kom han tidigt. Inte en enda flinga snö hade virvlat ner på Gröna vallen då en trofast hemmapublik och en initialt rätt högljudd bortaklack, fick uppleva en paketutdelning flera dagar före dopparedan. Sandarna BK fick dessvärre ta emot en iskall present redan efter bara några minuter. Återigen var det en hörna som ställde till det. Ett par filttofflor till rensningar gav ett halvdant läge som i oredan ledde till 0-1. En viss oro såg ut att sprida sig innan hemmalaget kunde arbeta sig in i matchen. Emellertid utan att det först ledde till någonting i målprotokollet. Bollen ville helt enkelt inte in. Men 1-1-målet var å andra sidan värt att vänta på. Den välförtjänta kvitteringen var en njutning av den ständigt stormkokande innermittfältaren vars vänsterfot från långt håll adresserade bollen i bortre gaveln.
Andra perioden blev en lättsammare historia där Sandarna tog över alltmer och förlade händelserna till motståndarlagets planhalva. Lerum hade svårt att få fatt i bollen och deras anfallare omhändertogs vänligt men bestämt av backlinjen som tillsammans med en släpande mittfältare städade rent framför eget straffområde. Islossningen kom dock inte förrän den notoriske, med en dribblingsekvation som egentligen inte borde gå ihop, stickade sig fram från hörnflaggan in mot mål så att Lerumsspelarna såg ut som aviga och räta maskor i en mössa som aldrig vill bli klar. Av bara farten fyllde de rödsvarta på i målprotokollet men släppte också in ett precis innan paus.
4-2 hade kunnat bli 4-3 i inledningen av den sista perioden men den här berättelsen handlar ju om när julen kom tidigt till Majorna. Då kan det tillåtas lite spänning, men känslan får inte gå över i ett obehag. Och så blev det heller inte. Än en gång höjde Sandarna BK tempot i matchens sista tredjedel. Kanske är det viljan, kanske är det lungkapaciteten som gör att niomannaarmén så sällan går på knäna när säcken ska knytas ihop. Det blev 5-2 och det blev 6-2. Mer än så behövdes inte i årets sista match. Vi går in i 2025 med ett vinnande lag. Ett lag som vill framåt, som också tar sig framåt och som kan konsten att göra mål. Att laget sedan har en målvakt som äter straffsparkar till frukost, det gör inte saken sämre direkt.
Nu hänger vi matchtröjorna på tork, sätter en kanna glögg på spisen och kanske, kanske att några av oss ställer oss vid ett vid fönster bitet av frostrosor i hopp om att ändå få en skymt av honom.
God jul från sidlinjen.
