En betonggrå himmel över Hagenplan lovade nederbörd och tio minuter innan matchstart höll den sitt ord. Ett tungt regn höll sedan spelare och åskådare sällskap matchen igenom. Kanske att man hade kunnat vänta sig en dämpande effekt på det offensiva spelet men trots ett halt underlag bjöds vi på många mål. Hemmalaget började starkt men en boll i djupet från bortalaget och en målgörartå senare så var ställningen 0-1. Glädjen blev emellertid kortvarig för kvitteringen kom lika hastigt som olustigt. Proceduren upprepade sig innan Sandarna fick sista ordet och lagen gick till periodvila med ställningen 2-3.

Vad som därefter sades i pausen gick knappast att höra i hällregnet men de rödsvarta satte sig direkt i förarsätet och la i en högre växel. Backlinjens två dirigenter satte fart på bollen. Mittlåset varvade sidledspassningar med genomskärare och monterade samtidigt ner motståndarnas alla uppspelsambitioner. Kantlöparna ilade upp och ner längs sidlinjerna och förde tankarna till den tid då bordshockeyspelens yttrar höll på som värst. Och då gick det fort. Lite för fort för Älvsborg som tvingades vittja nätmaskorna fem, sex gånger innan domaren bjöd på några minuters vila.

Sista akten blev en stillsam historia. Matchen var då redan avgjord. De få mål som gjordes intresserade mest kalenderbitare, räknenissar och notarier av det mer noggranna slaget. Men Sandarna uppvisade ett stort bollinnehav trots att den initiala strukturen på grund av trötthet luckrats upp något. Matchens sista spark var en målvaktsretur som betydde 10-4 för Majornas Milan. Ett styrkebesked i ovädret sammanfattningsvis.