Förutsättningarna var så gott som perfekta. Fullsatt på klubbstugans långsida, rödsvarta fanor under en pannkaksgul sol och en skadefri hemmabesättning. Starten blev också bra, där Sandarna lugnt och metodiskt rullade boll i backlinjen. En jagande anfallsspelare i Mölnlycke IF var ständigt steget efter och såg sorgligt ensam ut under matchens första tio minuter. Då och då kom uppspel som efter några lyckade kombinationer ledde fram till ett par fina chanser där bollen smet precis utanför stolparna. Efterhand fick bortalaget ordning på maskineriet och spelet kom alltmer att förläggas på hemmalagets planhalva. Perioden slutade 0-0 och det var nog ingen som kunde gräma sig sig över det. 

Inför andra halvlek kom domaren ut bland åskådarna och läste högt ur regelboken. Sådana här jämna tillställningar kan göra nästan vem som helst till coach. Men så fort han blåst igång kom alla de där mål som publiken gått och väntat på. 1-0 blev till l1-1 och innan perioden var slut hade det hunnit bli 3-2. En av dessa fullträffar var ett rödsvart solonummer med avslut i nättaket. I en annan division hade det visats i Sportspegeln redan samma kväll. Vi fick även bevittna en sen och mycket ful tackling på mittfältet. Domaren såg rött, visade gult och bortalagets dominanta härförare fick gå av planen och kyla ner sig.

Som det så ofta blir mot slutet av matcher så smög sig tröttheten på i tredje perioden. Ett felaktigt beslut eller två och vips så hade Mölnlycke vänt. Men sista ordet var inte sagt. Från egen målvakt lät Sandarna bollen löpa längs det snöre som tränare så gärna talar sig varma om och bollen letade sig från högerkanten över till straffområdets bortre hörn där en för hemmapubliken numera bekant högerfot ordnade kvitteringen till 4-4. Den kom i grevens tid men får nog anses rättvis. När domaren blåste av matchen så applåderade åskådarna runt Sannaplan efter en spännande tillställning.