IF Warta hade den här oktoberlördagen konat upp en mikroskopisk kolonilott med få kvadratmetrar och på så vis borgat för ett kompakt spel med små ytor. Under matchens första 20 minuter tycktes det inte bekomma gästerna som direkt från start slog an rätt ackord. De sena vardagskvällarnas monotona övningar blommade ut i ett anfallsspel vi knappt sett tidigare. Platsbyten, kombinationer och personliga initiativ gav den ena målchansen efter den andra. Men målen uteblev. Det tog säkert en kvart innan det första kom. Men då kom det i stället i sällskap med ytterligare två. Av dessa minns man särskilt en frisparksvariant - förrädisk i all sin enkelhet - med lönnmördaravslut nere vid ena stolpen. Ett tröstmål innan paus ansågs inte som mycket att bekymra sig över.  

Med dirigent Bengtsson vid sidlinjen hade Sandarna komponerat ett skönt stycke som gav löfte om mer. Men i stället blev det kamp, bortslagna passningar och tveksamma ingripanden. Warta IF stångades åt alla håll med högt presspel och ökad aggressivitet. Sandarna försökte parera hemmalagets tilltag, och gjorde också för det mesta det, men missade samtidigt kanske ett par lägen för många för att det där lugnet som präglar ett vinnande lag skulle infinna sig. Filharmonikerna från första halvlekens skönspel förvandlades till gladiatorer och kom till andra vilan med buckliga harnesk och hjälmar.   

Tredje perioden blev än mer kaosartad och stundtals liknade matchen 1600-talets gamla bataljmålningar fulla av oreda och kalabalik. Hemmalaget satsade allt framåt på bekostnad av sitt försvar som mest av allt liknade avfolkad svensk glesbyggd. Ett mål framåt för Warta IF betydde minuten senare ett bakåt och Sandarna BK höll i, redde ut och tog i slutändan hem segern. Den var rättvis men ett eller två mål till hade inte varit i överkant. För alla de som någonsin flyttat en magnet på en taktiktavla så var första perioden en pil i tavlans mitt. Den kommer vi att minnas.